Häromdagen när jag åkte tunnelbanan hem och kliver av på "min" station, går upp för trappan till själva "biljetthallen" hör jag plötsligt en människa som skriker rätt ut:
-Nu kan ni få bjuda hem mig på middag? Men skynda er, annars går jag, säg bara tid och plats så kommer jag på middag!!
Tänk vad skönt att helt ogenerat bara kunna skrika sånt var som helst och ingen vågar säga nåt för man är så jäkla mysko så andra tror att man ska hoppa på dem om de säger nåt.

För flera månader sen på tunnelbanan var det en galen tant som stod och hojtade om allt och alla, om regeringen och Göran Persson osv för att plötsligt börja sjunga Pärleporten på högsta volym. Alla stod och kved av skratt men vågade inte riktigt visa tanten att vi helst av allt skulle vilja spela in henne på mobilen och lägga ut på nätet för att underhålla världen - för det var verkligen väldsklass! Hade hon sett alla som tjöt av skratt bakom ryggarna på varandra så kanske hon hade blivit galen fast det var hon ju redan...

När jag gick hem förra veckan var det en annan person som stod och skrek efter en hund - titta jag ser snoppen, jag ser pungen, jag ser snoppen om och om igen. Man kan tro att det var en liten kissochbajsåldersunge som skrek men det var en vuxen man. Ägaren till hunden vände sig om och sa - Äh. somna om nu va!

Såna här människor ser man nästan varje dag när man åker tunnelbana eller går i stan, oftare och oftare.

Det dubbla i det hela är ju att deras olycka blir så jäkla komisk för andra fast det egentligen är jäkligt sorgligt. För andra lika galna människor nöjer sig inte med att skrika på tunnelbanan...